Jag har upptäckt med hjälp av Hanna, att mina '' blir frågetecken, jag skrevet med kaninöron med det blir bara en massa frågetecken täcken, jag är ledsen över det men det finns dock inget jag kan göra åt det! :(

Nu kommer ett till inlägg avdenna novell eller vad jag ska kalla det! :(
Men denna del är nog den töntigaste...

?Kim?? Robin satt hukad framför mig på perrongen, hon hade kuppat sina händer om mina och hon såg oroligt på mig, vilket jag ignorerade helt. Men händerna som var kupade om mina var något som jag inte ignorerade. Jag såg ner på händerna, våra händer och en varm känsla spred sig genom min kropp, jag hade aldrig haft en liknande känsla tidigare och det fick mig att le, mitt leende var inte ironiskt eller falskt, det var ett äkta leende som lyste upp hela mitt ansikte. 
?Du ler.? Sa Robin glatt och gav mig en snabb kyss på kinden. Kind kyssen gjorde mig bara ännu varmare inombords. 
?Tro du att jag skulle kunna få ett liv, ett normalt liv alltså?? Frågade jag henne, frågan var jätte viktig för mig, jag ville kunna gå vidare med mitt liv, jag vill inte glömma mitt förflutna men jag vill börja om igen. Få en andra chans i livet. 
Jag hörde ett elakt skratt en bit bort från mig och Robin. 
?Häxan tror att hon är värdig ett liv!? Sa den långhåriga tjejen som alltid kom med elaka kommentarer om allt och alla, och gjorde mitt liv ännu jobbigare att leva. Linnéa. 
Jag kände hur Robin knöt händerna hårdare över mina, jag lyfte på huvudet för att mötta hennes blick men hon såg mordiskt på Linnéa och hennes gäng. Om blickar kunde mörda. 
?Tåget till Stockholm anländer om tre minuter.? sa en kvinnas röst ur högtalarna. 
?De har ingen rätt att säga så.? Väste Robin ilsket och ställde sig upp. 
?Att tåget kommer eller vad?? Frågade jag fast att jag förstod att hon menade Linnéa och inte den kvinnliga rösten. Och jag fick onda aningar av det. 
?Kalla dig häxa? Svarade Robin ilsket. Hon gick mot gänget samtidigt som jag såg tåget kommalångt långt bortifrån, men tåget gick fort och vart bara större å större. 
?Robin!? ropade jag men det var för sent, Robin hade sagt något som fick Linnéa att skaka av ilska. 
Jag kunde bara se på, jag var förlamad. Ur funktion att röra mig. 
Jag såg hur Linnéas kille puttade till Robin så att hon tappade balansen och föll ner på tågrälsen, allt gick för fort för mig, jag kunde inte förstå vad som hände. 

Åter igen beklagar jag hur seg ser ut! Men jag använder mig ju av Sven! Hoppas att ni vänjer er om ni skulle ha ork att läsa!

Jag kommer att lägga upp en novell som jag skrev för ett år sedan, enligt mig är den inte den näsa jag har skrivit. :3

Jag och min bästa och ända kompis Robin var på tågperrongen för att ta tåget till Stockholm. Det var inte vart men inte heller kallt, det var i början av våren, det var ca 15 grader utom hus och vindstilla. Vi skulle in till Stockholm för att shoppa lite. Det var fredag och vi hade precis slutat skolan. 
?Men för fan Kim!? Väste Robin. 
Hennes röst drog mig ut ur boken som jag var djupt försjunken i, och in i den värld som jag kände sorg, saknad och ilska i. Jag var arg på livet, och alla i den. 
?Ja?? Svarade jag och mötte hennes ilskna blick, hon skakade bara frustrerat på huvudet. 
?Bara sluta!? Väste hon och nickade mot min handled. Min tröja hade åkt upp och man kunde se flera snitt på undersidan av min handled. Det var skär sår. 
Jag drog snabbt ner tröjan över handleden så att ingen mer skulle se såren. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen mer skulle ha sett de, men som vanligt var det inte ens någon som ägnade mig en blick. Som alltid var jag den osynliga flickan. Det hade slutat irritera mig, att vara helt osynlig. Jag hade vant mig vid det för länge sedan. 
Jag mötte Robins blick igen. 
?Du lovade mig!? Sa hon ilsket och drog sin väska mot sig som om hon var på väg att resa sig upp och gå. 
?Förlåt.? Mumlade jag och bet mig läst i läppen. Robins blick vart nästen ännu mer upprörd när jag bad om förlåtelse, jag sänkte blicken och började pilla på en av sidorna i boken, medan jag väntade på att Robin skulle säga något. Jag hörde henne ta ett djupt andetag och jag såg upp på henne igen. Hon var upprörd och det skrämde mig. 
?Du lovade mig att du skulle sluta att skära dig.? Robins röst var behärskad men det syntes tydligt på henne att hon fick behärska sig för att inte skrika åt mig. 
?Jag vet men sorgen över mannade mig.? Svarade jag ärligt. 
Saknaden och sorgen efter min far och min äldre bror Adam, de två enda människorna som hade uppmuntrat mig och fått mig att se glädjen i livet. 
Dom två som omkom i en bill olycka för tre år sedan, när jag, Adam och far skulle åka hem från en av Adams fotbolls matcher. Jag hade vart tretton år då. 
Jag satt själv i baksätet och sov när far körde in i en älg, älgen hade varit ett stort full vuxet djur som var på väg till andra sidan av vägen och älgen märkte inte att bilen kom, älgen var antagligen koncentrerad på något på andra sidan av vägen. Och det hade tagit livet av älgen, Adam och far. Jag valde att skylla på älgen, det var mycket lättare än att skylla på Far. 
Jag vaknade när jag hörde Adam skrika. 
?Akta älgen!? 
Efter det hade allt gått fort och jag slog huvudet i billdörren så hårt att jag tappade medvetandet och vaknade upp på ett sjukhus ett par dagar efter bill olyckan. Jag hade haft en massa nålar i armarna. 
När jag vaknade upp kände jag mig ensammare än någonsin tidigare, jag visste redan att jag redan var den ända överlevande från olyckan. Så när doktorn kom in och bekräftade det jag redan hade fattat. 
Min mor hade aldrig älskat mig, hon älskade bara sig själv, Adam och far. Hon var en perfektionist som bara nöjde sig med perfekta varelser och saker, och jag hade aldrig varit perfekt eller ens normal. 
Hon hade aldrig besökt mig på sjukhuset, hon hade bara tyckt synd om sig själv för att hon skulle få ta hand om sorliga Kim. Mor har tagit hand om mig men inte som en mor, hon har bara gett mig ett ställe att bo på och mat. Jag har aldrig fått kärlek, glädje eller ett hem av henne. 
Jag hatar henne. 

Förlåt för hur allt ser ut, men som sagt jag har använt mig av min mobil. :3

Va kul att du hittat hit. (:
Jag kommer för det mesta art skriva noveller och lägga ut här. Mina kompisar tvingar mig, så det är inte min mening att plåga er med dem. :3
Min dator krånglar, så jag kommer att använda mig av Sven, min mobil, när jag gör inlägg så det kanske blir fel här och där.
Hej då! (: