Jag hörde flera skrik och en ljus signal, tågets tuta och jag kunde höra ett ljust ljud som tydde på att tåget hade försökt att stanna. Jag såg ingenting men samtidigt för mycket.

Jag såg hur tåget kom i till perrongen med för hög fart för att det skulle lyckats bromsa in, för fört för att lyckats stanna innan tåget skulle skära upp Robin som en pizza. Jag såg inte Robin när hon föll ner på rälsen men jag visste att hon hade slagit sig medvetslös, att hon skulle ha varit omedveten om att hon vart överkörd av ett tåg. Jag önskade för hennes skulle att hon hade varit omedveten om smärtan som måste orsaka kroppen när ett tusentals tons tungt tåg åkte över henne. Jag önskade att hin inte skulle vara vid medvetandet när hon…. Dog. Jag kunde inte fatta det, inte ta in, och absolut inte acceptera det.

Jag satt bara där på perrongen.  Jag såg säkert ut som en igelkotte som försökte att gömma sig från sin fiende. Min fiende var döden.

Jag kände hur människor närmade sig mig och att någon la något om mig, jag skakade men det var inte av köld. Det var av chock.

Det satt en man framför mig som frågade mig något som jag inte hörde, jag hörde bara mitt hjärta slå i ett snabbt tempo och mina andetag.

Jag kände mig ensamma, ensammare än någonsin tidigare även om alla hade sin uppmärksamhet riktad mot mig, det vill säga som människorna som inte stod och såg ner på det ställe jag viste att Robins kropps delar skulle finnas.

Min far, Adam och nu… Robin var borta ur denna värld, alla människorna som jag någonsin älskat. Döda.

Ingen kunde få mig att lugna ner mig när jag började fäktas runt om kring mig, jag skrek som ett barn som hade vaknat av en hemsk mardröm, men ingen kunde lugna mig. Ingen.

”Det kommer att bli bra.” sa mannen som hade suttit framför mig med en övertygande röst. Rösten var övertygande men inte orden, orden var dem mest falska som någon någonsin hade sagt till mig.

”NEJ!” skrek jag och slutade att fäktas för att istället sätta mig i foster ställning, med knäna mot ansiktet, jag hade placerat händerna tryckta mott mitt ansikte och började gråta kraftigt.

”Vad heter hon?” Frågade samma man en annan.

”Det där är Kim Anderson och hon som var där borta hete Robin Petterson.” Svarade en sprucken röst som fick mig att börja gråta ännu mer, det var Linnéa. Hur vågade hon stå där förklara för mannen vilka jag och Robin var? Linnéa kanske inte förstod att hon var en av dem som tog hennes liv. Jag såg den stora mörka älgen som hade vållat livet på far och Adam för tre år sen framför mig men nu var den inte ensam, nu stod Linnéa där och ingen av dem såg glad ut, dem såg snarare sorgsna och mycket bleka ut.

”Kim, du var här med Robin eller hur?” Frågade mannen, jag brydde mig inte om att svara inte ens att nicka. Jag grät fortfarande mot händerna. Jag kände hur någon la tillbaka filten över mig , som jag hade haft före mitt lita utbrott, jag hade antagligen sparkat av mig den. Jag lyfte på huvudet och lyfte ansiktet mot den molnfria himmelen. Solen lyste stark och retade mina ögon men jag sänkte inte huvudet, jag slöt bara ögonen och tänkte på det sista jag hade upplevt med Robin, hennes hände över mina och en kyss på kinden.

Kind kyssen… Det hög till i mig när jag tänkte på den och den varma känslan som hade spridits inuti mig. Jag älskade Robin, mer än en kompis. Jag hade varit kär i henne. Jag slutade andas, för jag viste att det var sant, tårarna hade inte slutat rinna ur mina ögon när jag stängde ögonen, dem hade hittat springor ut genom ögonen så att dem skulle kunna fortsätta att rinna ner för mina kinder. Jag var Lesbisk, den tanken skulle antagligen ha skrämt skiten ur mig om det inte hade varit idag som jag kom på det, men idag tog jag emot den med ett leende, det var dagens mest positiva sak, jag hade hittat kärlek, men den kärleken var borta. Jag var kär i min döda kompis. Och jag skulle aldrig få veta hur hon kände för mig. Kanske hon också gillade mig så, eller så kanske hon bara.. Ja gillade mig som en kompis. Jag skulle aldrig få veta det. Jag skulle aldrig få veta om mig hade delat samma känslor. Och det jobbigaste var just att jag inte hade fått upp det till ytan förens nu, det hade alltid funnits inom mig det viste jag. När jag tänkte efter så kom jag på fler tillfällen som jag hade haft samma värme inom mig, att jag aldrig hade fattat någonting förens nu, när det var för sent.

Jag kunde äntligen förstå min mor på nytt sätt, på sättet hon hade förändrades när hon förlorade far. Det dem hade haft var kärlek, det såg alla. Far hade väkt mors sten egoistiska hjärta till liv, det hade börjat slå för en annan människa än för sig själv.

Men även om jag förstod henne nu så skulle jag aldrig förlåta henne, jag skulle aldrig älska henne på samma sätt som jag älskade far. Jag kunde bara förstå lite av henne. Inte hela henne. Och det skulle jag antagligen aldrig göra heller.

Jag sänkte mitt ansikte och började iaktta en av mina skor, jag sa fortfarande inget ting när någon lyfte upp mig i famnen och lyfte bort mig mot en bil, jag orkade inte med livet just nu, jag skakade och grät, iakttog medan jag egentligen inte såg något alls.  Jag mindes och glömde saker om mig, livet och Robin. Jag mindes hur Robin hade varit den ända som inte hade tagit avstånd från mig när jag förlorade min familj. Min far och Emil var min familj, inte mor. Aldrig mor.  Jag slöt ögonen och somnade när jag halv låg i baksätet av en bil. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

skilde henne och min säng åt, hon satt sig ner och började iaktta mig. Jag vet inte hur länge hon iakttog mig, det kändes som en mycket lång tid, men jag är inte direkt kapabel till att beräkna tid just nu, min tid släpade sig fram, tiden var som en ...

Jag är så ledsen över att det ät långtråkigt att läsa men ingen tvingar dig... Hanna. Drömmarna var konstiga, dom vandrade från mina minnen med Robin, till något som påminde om påhittade saker. Men det var en syn som brände fast i mig för alltid. ...

Jag har upptäckt med hjälp av Hanna, att mina '' blir frågetecken, jag skrevet med kaninöron med det blir bara en massa frågetecken täcken, jag är ledsen över det men det finns dock inget jag kan göra åt det! :(...

Nu kommer ett till inlägg avdenna novell eller vad jag ska kalla det! :( Men denna del är nog den töntigaste... ?Kim?? Robin satt hukad framför mig på perrongen, hon hade kuppat sina händer om mina och hon såg oroligt på mig, vilket jag ignorerad...

Jag kommer att lägga upp en novell som jag skrev för ett år sedan, enligt mig är den inte den näsa jag har skrivit. :3 Jag och min bästa och ända kompis Robin var på tågperrongen för att ta tåget till Stockholm. Det var inte vart men inte heller ...