Jag kommer att lägga upp en novell som jag skrev för ett år sedan, enligt mig är den inte den näsa jag har skrivit. :3

Jag och min bästa och ända kompis Robin var på tågperrongen för att ta tåget till Stockholm. Det var inte vart men inte heller kallt, det var i början av våren, det var ca 15 grader utom hus och vindstilla. Vi skulle in till Stockholm för att shoppa lite. Det var fredag och vi hade precis slutat skolan. 
?Men för fan Kim!? Väste Robin. 
Hennes röst drog mig ut ur boken som jag var djupt försjunken i, och in i den värld som jag kände sorg, saknad och ilska i. Jag var arg på livet, och alla i den. 
?Ja?? Svarade jag och mötte hennes ilskna blick, hon skakade bara frustrerat på huvudet. 
?Bara sluta!? Väste hon och nickade mot min handled. Min tröja hade åkt upp och man kunde se flera snitt på undersidan av min handled. Det var skär sår. 
Jag drog snabbt ner tröjan över handleden så att ingen mer skulle se såren. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen mer skulle ha sett de, men som vanligt var det inte ens någon som ägnade mig en blick. Som alltid var jag den osynliga flickan. Det hade slutat irritera mig, att vara helt osynlig. Jag hade vant mig vid det för länge sedan. 
Jag mötte Robins blick igen. 
?Du lovade mig!? Sa hon ilsket och drog sin väska mot sig som om hon var på väg att resa sig upp och gå. 
?Förlåt.? Mumlade jag och bet mig läst i läppen. Robins blick vart nästen ännu mer upprörd när jag bad om förlåtelse, jag sänkte blicken och började pilla på en av sidorna i boken, medan jag väntade på att Robin skulle säga något. Jag hörde henne ta ett djupt andetag och jag såg upp på henne igen. Hon var upprörd och det skrämde mig. 
?Du lovade mig att du skulle sluta att skära dig.? Robins röst var behärskad men det syntes tydligt på henne att hon fick behärska sig för att inte skrika åt mig. 
?Jag vet men sorgen över mannade mig.? Svarade jag ärligt. 
Saknaden och sorgen efter min far och min äldre bror Adam, de två enda människorna som hade uppmuntrat mig och fått mig att se glädjen i livet. 
Dom två som omkom i en bill olycka för tre år sedan, när jag, Adam och far skulle åka hem från en av Adams fotbolls matcher. Jag hade vart tretton år då. 
Jag satt själv i baksätet och sov när far körde in i en älg, älgen hade varit ett stort full vuxet djur som var på väg till andra sidan av vägen och älgen märkte inte att bilen kom, älgen var antagligen koncentrerad på något på andra sidan av vägen. Och det hade tagit livet av älgen, Adam och far. Jag valde att skylla på älgen, det var mycket lättare än att skylla på Far. 
Jag vaknade när jag hörde Adam skrika. 
?Akta älgen!? 
Efter det hade allt gått fort och jag slog huvudet i billdörren så hårt att jag tappade medvetandet och vaknade upp på ett sjukhus ett par dagar efter bill olyckan. Jag hade haft en massa nålar i armarna. 
När jag vaknade upp kände jag mig ensammare än någonsin tidigare, jag visste redan att jag redan var den ända överlevande från olyckan. Så när doktorn kom in och bekräftade det jag redan hade fattat. 
Min mor hade aldrig älskat mig, hon älskade bara sig själv, Adam och far. Hon var en perfektionist som bara nöjde sig med perfekta varelser och saker, och jag hade aldrig varit perfekt eller ens normal. 
Hon hade aldrig besökt mig på sjukhuset, hon hade bara tyckt synd om sig själv för att hon skulle få ta hand om sorliga Kim. Mor har tagit hand om mig men inte som en mor, hon har bara gett mig ett ställe att bo på och mat. Jag har aldrig fått kärlek, glädje eller ett hem av henne. 
Jag hatar henne. 

Förlåt för hur allt ser ut, men som sagt jag har använt mig av min mobil. :3

 

Hanna😉

23 oktober 2012 21:20

Bra Kajsa bra!! :D Nu för du skriva mer!! ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

skilde henne och min säng åt, hon satt sig ner och började iaktta mig. Jag vet inte hur länge hon iakttog mig, det kändes som en mycket lång tid, men jag är inte direkt kapabel till att beräkna tid just nu, min tid släpade sig fram, tiden var som en ...

Jag är så ledsen över att det ät långtråkigt att läsa men ingen tvingar dig... Hanna. Drömmarna var konstiga, dom vandrade från mina minnen med Robin, till något som påminde om påhittade saker. Men det var en syn som brände fast i mig för alltid. ...

Jag hörde flera skrik och en ljus signal, tågets tuta och jag kunde höra ett ljust ljud som tydde på att tåget hade försökt att stanna. Jag såg ingenting men samtidigt för mycket. Jag såg hur tåget kom i till perrongen med för hög fart för att det ...

Jag har upptäckt med hjälp av Hanna, att mina '' blir frågetecken, jag skrevet med kaninöron med det blir bara en massa frågetecken täcken, jag är ledsen över det men det finns dock inget jag kan göra åt det! :(...

Nu kommer ett till inlägg avdenna novell eller vad jag ska kalla det! :( Men denna del är nog den töntigaste... ?Kim?? Robin satt hukad framför mig på perrongen, hon hade kuppat sina händer om mina och hon såg oroligt på mig, vilket jag ignorerad...