skilde henne och min säng åt, hon satt sig ner och började iaktta mig. Jag vet inte hur länge hon iakttog mig, det kändes som en mycket lång tid, men jag är inte direkt kapabel till att beräkna tid just nu, min tid släpade sig fram, tiden var som en snigel fast denna snigel hade ett mycket först stort hus, det var precis så att tiden rörde sig alls.
Efter ett tag så ställde sig mor upp och gav mig en bekymrad blick innan hon försvann ut ur rummet. Men jag ändrade ställning, jag fortsatta att skydda mig mot världen.
Dagarna gick om en dag så kom det ett par människor i polis uniform, men jag brydde mig inte ens om att nicka eller skaka på huvudet som svar på deras frågor. Dom uniform klädda människorna lämnade mig med bistra minner när dem hade förstått att dem inte skulle få ut något från mig. Dagarna gick, jag sov och åt knappt något som mor kom med, och när jag sov drömde jag drömmar som jag ofta vaknade up ur med ett skrik, det var ofta repriser av olyckan på perrongen som hade tagit Robins liv som spelade upp sig, men ibland var det billolyckan som jag drömde om. Tåget, Robin, älgen, far och Albin. Jag grät ofta och jag brydde mig inte om ifall att jag verkade svag, för det var jag. Det är ingen idé att spela nu längre. Det finns inte längre någon att spela teater för. Det brukade vara Robin som jag spelade teater för, gömde mina riktiga känslor för henne. Det var inte så att jag försöker att gömma undan min kärlek till henne eller så, utan det var mer så att jag inte ville att hon skulle se hur sjukt dåligt jag mådde. Jag behövde inte spela stark längre. Och när jag tänkte på min brist på teater i det kommande ?livet´ så skrattade jag till, det skulle aldrig behövas. Ingen skulle bry sig, och jag ör inte en människa som spelar teater för mig själv. Men det som sårade mig mest var att jag förstod att jag inte hade ett liv alls.
Och då tog en plan en början i mitt huvud. Jag skulle inte leva längre. Jag skulle ta mitt eget liv.
Jag ska hoppa framför tåget som går till Stockholm varje vardag klockan 15:47 varje dag. Jag skulle ta livet av mig samma tid som Robin omkom. Jag log mot tanken, jag var antagligen galen, men det skrämde mig inte längre. Jag skrämde inte mig själv.
Jag var inte rädd för att möta döden, inte längre. Jag började att tänka på Harry Potter och det spreds ett leende över mitt annars så röd svullna och fuktiga ansikte. Jag tänkte mig själv som Harry och döden som Voldermort, jag var ?pojken som överlevde? fast jag är ju flicka. Döden hade misslyckas första gången att döda mig i bilolyckan och han var rasande på mig, han dödade alla som jag älskade fast jag hade bara Robin medans Harry hade haft alla på Hogwarts att förlora, och jag gav tillslut efter och ska låta döden ta mig precis som Harry gör i den sista boken fast han gör det för att han inte vill att fler ska dö. Jag gör det för att jag är ensam, men det finns dock en till stor skillnad. Han kommer tillbaka från dem döda för att sedan besegra Voldermort, det kommer inte jag att göra. Jag kommer att dö och aldrig kunna besegra döden. Jag ryckande pannan och somnade in och drömde om mig och Potter.
När jag vaknade näste morgon kände jag mig underligt bra, jag log åt dagens plan och steg upp ur sängen. Men jag greps plötsligt av besluts ångest. Vad skulle jag göra fram till 15:47? Vad skulle jag ha på mig när jag dör? Vad är det för dag idag? Vad ska jag göra åt alla andra människor som forsätter att leva och som följer med döden senare när dom hade levt klart deras liv? Var mitt liv verkligen slut?
Två av frågorna behövde jag knappt ställa till mig själv innan jag besvarade dom.
Vad ska jag ha på mig? Jo, jag ska bära mörka kläder för att ta emot döden på bästa sätt. För jag förknippade mörker med döden.
Var mitt liv verkligen slut? Ja, det slutade när Robins liv slutade.
Jag vart lite yr och svag på benen av att ställa mig upp efter att ha legat i sängen i väldigt länge utan att ta en bensträckare eller ens resa mig upp. Jag suckade och skakade lite på benen innan jag började att yra omkring efter kläder, jag hittade en svart spett bh och ett svart tunt linne det var ett mönster fritt linne, jag hittade ett par svarta jeans och ett par strumpor eller det var ju två stycken strumpor men den var inte menade tillsammans, den ena strumpan är blå och den andra orange. Jag log lite åt mina fötter när jag väll hade fått på mig allt jag hittade i mitt rum sammt ett par gråa boxer troser, över dem saknade mönster.
Jag ställde mig framför spegeln och iakttog mig själv och log lite svagt, allt jag bar var i svart utom mina strumpor som sticker ut lite fint, men på något sätt viste jag min utstyrsel inte var komplett jag iakttog mig själv ett tag innan en idé kom upp i mitt huvud, jag skulle komplettera med något som var sammankopplande med far, Adam och Robin. Jag viste vad jag skulle ha kopplat till far det var ett armband som bestod av en silver platta och två snören, plattan var ca fyra centimeter lång och en centimeter bred och lite böjd för att den skulle passa handledens form bättre, det satt ett snöre vid kanten av kort sidan så att man skulle kunna knyta ihop dem båda delarna så att armbandet satt på platts, på den silvriga plattan var det inristat ? iubit fiica? vilket betyder älskade dotter på rumönska, jag hade fått armbandet när far kom hem från en arbetes resa från Rumänien, jag hade vart elva år då och omedveten om att min far och bror hade ungefär ett år kvar att leva, jag var en sorglös varelse då. Till skillnad från nu. Jag började att rota i en låda och efter en stund hittade jag mitt armband jag hade glömt att det var ett sådant fint verk, silver plattan var kall så när jag la den över handleden för att knytta ihop dom två snörena så ryste jag ofrivilligt till. När väll armbandet var på platts började jag att tänka på vad jag skulle ha för något för Robin och Adam. Jag satt mig ner på min madrass och tänkte lite innan jag flög upp och började att leta efter ett hals band som jag hade sett när jag rotade efter mitt armband, jag hade fåt halsbandet av Adam julen innan han omkom, det var en tunn guldkedja och det hängde ett litet hjärta i guld i kedjan, hjärtat var mindre än min lillnagel, jag drog på mig halsbandet och ställde mig framför spegeln och iakttog mig igen, guldet och silvret var perfekta till min svara klädsel, man lade märke till dem nu. Det var bara något för Robin kvar nu, men jag behövde inte tänka läng innan jag kom ihåg ringarna som vi hade köpt tillsammans för några månader sen i en smyckes affär i Stockholm. När jag väl hade trätt på mig ringen och stod framför spegeln kände jag min nöjd, jag påminde lite om en tjej som var på en begravning och jag var glad över att jag hade kommit på idén med att kombinera min begravnings klädsel med något som kopplade ihop mig med far, Adam och Robin.
Jag slängde en blick på klockan som visade 12:30 och ett nöjt leende spred sig över mitt ansikte det var inte mycket mer än tre timmar kvar av mitt liv. Jag viste inte vad det var för dag idag och det spelade ingen roll heller. Jag spenderade dom två timmar framför lite Harry Potter filmer innan jag började röra på mig, jag tog upp en pappers lapp ur fickan och tänkte skriva ett sista brev till människorna om dom skulle undra varför jag valde att sluta kämpa.

?Hej alla som tar sig tid att läsa detta.
Mitt liv har precis slutat, jag tänker inte leva själv. Och jag har ingen i detta liv att leva med. Och min ända kärlek dog nyss. Jag är en lesbisk tjej som var kär i sin bästa vän och jag kom inte på det förens hon var död. Jag förstår att min förlorade all respekt för mig när jag tog mitt liv vid 15:47 idag och om ni skulle råka ha kvar lite respekt har ni säkert tappat den när jag avslöjade min sexuella läggning.
Nu undrar ni säkert varför jag kallar mig själv när jag har mor kvar i livet. Jo det är enkelt, varken jag eller mor älskar varandra, vi gillar inte ens varandra. Men jag vill att ni ska veta att hon aldrig har slagit mig. Så hon ska inte få någon skuld eller så, det är inte alltid som människor älskar varandra. Man kan inte tvinga fram kärlek heller.
Jag är ensam över allt, jag orkar inte leva och jag är inte tillräckligt stark för att leva mitt liv ensam.
Kim.?

Jag läste igenom mitt avskeds brev några gånger innan jag kände mig nöjd och jag la ifrån mig brevet på köksbordet så att det var det första mor skulle sen när hon kom in i köket. Jag såg på klockan som visade 15:06, jag har alltså 41 minuter kvar av mitt liv. Jag var inte rädd utan bara lite orolig, tänk om det skulle göra ont? Nej, jag skulle antagligen inte märka något. Jag tog ett djupt andetag för att lunga mig. Jag gick ner till hallen och drog på mig ett par gröna convares, och en svart tun vårjacka. Jag gav mig själv en sista koll i spegeln och jag drog upp ärmarna på jackan lite mer så att ringen och armbandet syntes och jag hade inte knäppt jackan så jag behövde inte göra så att halsbandet skulle synas. Jag gav mig själv en sorgset leende innan jag steg ut genom huset en sista gång. Huset som inte hade vart mitt hem sen far och Adam dog. Jag började att gå mot tåg stationen och gav huset en sista blick.
Jag mötte jäktande människor som antagligen var på väg från jobbet eller något annat. Jag såg mig omkring men jag tog inte in några intryck från omgivningen mer än att människorna jäktade från jobbet.
Efter en promenad på en tio minuter/en kvart så var jag framme vid perrongen, jag drog ett djupt andetag och gick upp för trapporna för att komma till perrongen. Jag gav den stora klockan som hängde från tacket en blick och den visade 15:43 alltså hade jag fyra minuter kvar av mitt liv. Jag trodde att det skulle ha vart mer hjärta klappande men egentligen så kom det bara ett lugn som svepte över mig, jag log dystert och suckade.
Jag såg mig omkring och såg Linnéa och hennes gäng stå en bit bort, hennes kille stod och kramade om henne och jag lade märke till att gänget var mycket tystare än vanligt och jag antog att det kan ha något med Robin att göra.
?Tåget till Stockholm anländer om tre minuter.? hördes samma kvinnliga röst som den dagen Robin dog. Jag kände hur en tår rann ner för min kind, jag brydde mig inte om den utan gick och ställde mig vid kanten av perrongen och började att kolla efter tåget som man bara såg en liten mini fläck av, jag började andas fortare och kände hur hjärtat började att slå hårdare i bröstet. Mina tårar började rinna kraftigt men jag tvingade mig att se igenom tårarna och på tåget som kom i en snabb fart, jag tänkte inte utan andades bara. Jag kanske redan var död? Jag skulle bara göra det mer betydande nu.
Jag såg att tåget var ca 200 meter bort och väntade tills det var ca femtio meter bort innan jag hoppade framför tåget, jag slog huvudet hårt i rälsen men jag svimmade inte som Robin gjort jag hörde bara tågets tuta och hur tårarna forsade ner för mina kinder, det var inte för min skull utan för Robins.
Slut.

Jag är så ledsen över att det ät långtråkigt att läsa men ingen tvingar dig... Hanna.

Drömmarna var konstiga, dom vandrade från mina minnen med Robin, till något som påminde om påhittade saker. Men det var en syn som brände fast i mig för alltid. Robin som en ängel, hon bar en lång havsblå klänning utan ärmar, hennes hår var utsläppt men nu var det längre och glansigare, hennes hår räckte i vanliga fall bara ner till brösten men nu var håret ner till svanken och hennes vingar var vitare än snö. Hon var det vackraste som jag någonsin sätt.
När jag vaknade igen så låg jag i min säng, i mitt rum. Rummet hade vita vägar med en svart fondtapet, dom vita vägarna var fulla av affischer av mina favorit band och artister, bland annat Green Day, Tokio Hotel och A Day To Remember fanns med på många av bilderna, jag hade en mellan stor säng utan ben, så det var bara madrassen som låg mot golvet, jag hade fått hjälp med att montera boer benen för fyra år sedan av min far, jag hade trott att det fanns spöken under min säg och för att få bort dom så valde jag att ta bort bannen, jag hade en gitarr i ljust trä i ena hörnet och på golvet låg massa med papper och böcker. Jag låg i sängen och tittade upp på den perfekta vita taket, det fick mig att tänka på Robins vingar, jag skakade på huvudet för att få bort henne ur mitt huvud. Jag skulle ha varit begravts i mina tårar om jag inte mina tårar hade slutat rinna, det kanske berodde på att jag hade vart borta i en annan värld och glömt det helvete som jag lever i, eller så hade mina tårar helt enkelt tagit slut.
?Kim?? Hörde jag någon säga med en mjuk röst, jag ryckte ofriviligt till jag viste vems rösen var men inte vems tonfall det var. Det var min mors röst men hon använde aldrig ett snällt tonfall mot mig. Jag vände mig mot rösten och satt och tittade på henne. Hennes ansikte var förvridet i sorg, och jag kunde inte förstå varför. Hon hade ju inte ens träffat Robin mer än ett par gånger. Jag kände hur ögonen började tåras och hur en första tår rann ner för ena kinden. Jag fattade inget, inte varför det var jag som levde fast att det var jag som inte hade en sådan glad syn på livet, fast det hade Robin, far och Adam haft. Varför var det då jag som levde? Varför var det inte dem med en gladare syn på livet som fick leva?
?Kim?? sade mor igen men nu verkade hon mer orolig. Jag såg på henne och skakade på huvudet som ett halvt svar, tårarna bara rann och rann och ville inte sluta att rinna. Mor tog ett steg in i mitt rum men stannade och tvekade. Hon släppte mig aldrig med blicken. Hon suckade och tog ännu ett steg men även nu stannade hon tvekande. Jag drog mig upp i hörnet av sängen och drog täcken om mig, som om det var en skyddande mur som skilde mig och resten av världen åt. Jag började åter skaka och det fick mor att rycka ofrivilligt till.

Jag hörde flera skrik och en ljus signal, tågets tuta och jag kunde höra ett ljust ljud som tydde på att tåget hade försökt att stanna. Jag såg ingenting men samtidigt för mycket.

Jag såg hur tåget kom i till perrongen med för hög fart för att det skulle lyckats bromsa in, för fört för att lyckats stanna innan tåget skulle skära upp Robin som en pizza. Jag såg inte Robin när hon föll ner på rälsen men jag visste att hon hade slagit sig medvetslös, att hon skulle ha varit omedveten om att hon vart överkörd av ett tåg. Jag önskade för hennes skulle att hon hade varit omedveten om smärtan som måste orsaka kroppen när ett tusentals tons tungt tåg åkte över henne. Jag önskade att hin inte skulle vara vid medvetandet när hon…. Dog. Jag kunde inte fatta det, inte ta in, och absolut inte acceptera det.

Jag satt bara där på perrongen.  Jag såg säkert ut som en igelkotte som försökte att gömma sig från sin fiende. Min fiende var döden.

Jag kände hur människor närmade sig mig och att någon la något om mig, jag skakade men det var inte av köld. Det var av chock.

Det satt en man framför mig som frågade mig något som jag inte hörde, jag hörde bara mitt hjärta slå i ett snabbt tempo och mina andetag.

Jag kände mig ensamma, ensammare än någonsin tidigare även om alla hade sin uppmärksamhet riktad mot mig, det vill säga som människorna som inte stod och såg ner på det ställe jag viste att Robins kropps delar skulle finnas.

Min far, Adam och nu… Robin var borta ur denna värld, alla människorna som jag någonsin älskat. Döda.

Ingen kunde få mig att lugna ner mig när jag började fäktas runt om kring mig, jag skrek som ett barn som hade vaknat av en hemsk mardröm, men ingen kunde lugna mig. Ingen.

”Det kommer att bli bra.” sa mannen som hade suttit framför mig med en övertygande röst. Rösten var övertygande men inte orden, orden var dem mest falska som någon någonsin hade sagt till mig.

”NEJ!” skrek jag och slutade att fäktas för att istället sätta mig i foster ställning, med knäna mot ansiktet, jag hade placerat händerna tryckta mott mitt ansikte och började gråta kraftigt.

”Vad heter hon?” Frågade samma man en annan.

”Det där är Kim Anderson och hon som var där borta hete Robin Petterson.” Svarade en sprucken röst som fick mig att börja gråta ännu mer, det var Linnéa. Hur vågade hon stå där förklara för mannen vilka jag och Robin var? Linnéa kanske inte förstod att hon var en av dem som tog hennes liv. Jag såg den stora mörka älgen som hade vållat livet på far och Adam för tre år sen framför mig men nu var den inte ensam, nu stod Linnéa där och ingen av dem såg glad ut, dem såg snarare sorgsna och mycket bleka ut.

”Kim, du var här med Robin eller hur?” Frågade mannen, jag brydde mig inte om att svara inte ens att nicka. Jag grät fortfarande mot händerna. Jag kände hur någon la tillbaka filten över mig , som jag hade haft före mitt lita utbrott, jag hade antagligen sparkat av mig den. Jag lyfte på huvudet och lyfte ansiktet mot den molnfria himmelen. Solen lyste stark och retade mina ögon men jag sänkte inte huvudet, jag slöt bara ögonen och tänkte på det sista jag hade upplevt med Robin, hennes hände över mina och en kyss på kinden.

Kind kyssen… Det hög till i mig när jag tänkte på den och den varma känslan som hade spridits inuti mig. Jag älskade Robin, mer än en kompis. Jag hade varit kär i henne. Jag slutade andas, för jag viste att det var sant, tårarna hade inte slutat rinna ur mina ögon när jag stängde ögonen, dem hade hittat springor ut genom ögonen så att dem skulle kunna fortsätta att rinna ner för mina kinder. Jag var Lesbisk, den tanken skulle antagligen ha skrämt skiten ur mig om det inte hade varit idag som jag kom på det, men idag tog jag emot den med ett leende, det var dagens mest positiva sak, jag hade hittat kärlek, men den kärleken var borta. Jag var kär i min döda kompis. Och jag skulle aldrig få veta hur hon kände för mig. Kanske hon också gillade mig så, eller så kanske hon bara.. Ja gillade mig som en kompis. Jag skulle aldrig få veta det. Jag skulle aldrig få veta om mig hade delat samma känslor. Och det jobbigaste var just att jag inte hade fått upp det till ytan förens nu, det hade alltid funnits inom mig det viste jag. När jag tänkte efter så kom jag på fler tillfällen som jag hade haft samma värme inom mig, att jag aldrig hade fattat någonting förens nu, när det var för sent.

Jag kunde äntligen förstå min mor på nytt sätt, på sättet hon hade förändrades när hon förlorade far. Det dem hade haft var kärlek, det såg alla. Far hade väkt mors sten egoistiska hjärta till liv, det hade börjat slå för en annan människa än för sig själv.

Men även om jag förstod henne nu så skulle jag aldrig förlåta henne, jag skulle aldrig älska henne på samma sätt som jag älskade far. Jag kunde bara förstå lite av henne. Inte hela henne. Och det skulle jag antagligen aldrig göra heller.

Jag sänkte mitt ansikte och började iaktta en av mina skor, jag sa fortfarande inget ting när någon lyfte upp mig i famnen och lyfte bort mig mot en bil, jag orkade inte med livet just nu, jag skakade och grät, iakttog medan jag egentligen inte såg något alls.  Jag mindes och glömde saker om mig, livet och Robin. Jag mindes hur Robin hade varit den ända som inte hade tagit avstånd från mig när jag förlorade min familj. Min far och Emil var min familj, inte mor. Aldrig mor.  Jag slöt ögonen och somnade när jag halv låg i baksätet av en bil. 

Jag har upptäckt med hjälp av Hanna, att mina '' blir frågetecken, jag skrevet med kaninöron med det blir bara en massa frågetecken täcken, jag är ledsen över det men det finns dock inget jag kan göra åt det! :(

Nu kommer ett till inlägg avdenna novell eller vad jag ska kalla det! :(
Men denna del är nog den töntigaste...

?Kim?? Robin satt hukad framför mig på perrongen, hon hade kuppat sina händer om mina och hon såg oroligt på mig, vilket jag ignorerade helt. Men händerna som var kupade om mina var något som jag inte ignorerade. Jag såg ner på händerna, våra händer och en varm känsla spred sig genom min kropp, jag hade aldrig haft en liknande känsla tidigare och det fick mig att le, mitt leende var inte ironiskt eller falskt, det var ett äkta leende som lyste upp hela mitt ansikte. 
?Du ler.? Sa Robin glatt och gav mig en snabb kyss på kinden. Kind kyssen gjorde mig bara ännu varmare inombords. 
?Tro du att jag skulle kunna få ett liv, ett normalt liv alltså?? Frågade jag henne, frågan var jätte viktig för mig, jag ville kunna gå vidare med mitt liv, jag vill inte glömma mitt förflutna men jag vill börja om igen. Få en andra chans i livet. 
Jag hörde ett elakt skratt en bit bort från mig och Robin. 
?Häxan tror att hon är värdig ett liv!? Sa den långhåriga tjejen som alltid kom med elaka kommentarer om allt och alla, och gjorde mitt liv ännu jobbigare att leva. Linnéa. 
Jag kände hur Robin knöt händerna hårdare över mina, jag lyfte på huvudet för att mötta hennes blick men hon såg mordiskt på Linnéa och hennes gäng. Om blickar kunde mörda. 
?Tåget till Stockholm anländer om tre minuter.? sa en kvinnas röst ur högtalarna. 
?De har ingen rätt att säga så.? Väste Robin ilsket och ställde sig upp. 
?Att tåget kommer eller vad?? Frågade jag fast att jag förstod att hon menade Linnéa och inte den kvinnliga rösten. Och jag fick onda aningar av det. 
?Kalla dig häxa? Svarade Robin ilsket. Hon gick mot gänget samtidigt som jag såg tåget kommalångt långt bortifrån, men tåget gick fort och vart bara större å större. 
?Robin!? ropade jag men det var för sent, Robin hade sagt något som fick Linnéa att skaka av ilska. 
Jag kunde bara se på, jag var förlamad. Ur funktion att röra mig. 
Jag såg hur Linnéas kille puttade till Robin så att hon tappade balansen och föll ner på tågrälsen, allt gick för fort för mig, jag kunde inte förstå vad som hände. 

Åter igen beklagar jag hur seg ser ut! Men jag använder mig ju av Sven! Hoppas att ni vänjer er om ni skulle ha ork att läsa!

Jag kommer att lägga upp en novell som jag skrev för ett år sedan, enligt mig är den inte den näsa jag har skrivit. :3

Jag och min bästa och ända kompis Robin var på tågperrongen för att ta tåget till Stockholm. Det var inte vart men inte heller kallt, det var i början av våren, det var ca 15 grader utom hus och vindstilla. Vi skulle in till Stockholm för att shoppa lite. Det var fredag och vi hade precis slutat skolan. 
?Men för fan Kim!? Väste Robin. 
Hennes röst drog mig ut ur boken som jag var djupt försjunken i, och in i den värld som jag kände sorg, saknad och ilska i. Jag var arg på livet, och alla i den. 
?Ja?? Svarade jag och mötte hennes ilskna blick, hon skakade bara frustrerat på huvudet. 
?Bara sluta!? Väste hon och nickade mot min handled. Min tröja hade åkt upp och man kunde se flera snitt på undersidan av min handled. Det var skär sår. 
Jag drog snabbt ner tröjan över handleden så att ingen mer skulle se såren. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen mer skulle ha sett de, men som vanligt var det inte ens någon som ägnade mig en blick. Som alltid var jag den osynliga flickan. Det hade slutat irritera mig, att vara helt osynlig. Jag hade vant mig vid det för länge sedan. 
Jag mötte Robins blick igen. 
?Du lovade mig!? Sa hon ilsket och drog sin väska mot sig som om hon var på väg att resa sig upp och gå. 
?Förlåt.? Mumlade jag och bet mig läst i läppen. Robins blick vart nästen ännu mer upprörd när jag bad om förlåtelse, jag sänkte blicken och började pilla på en av sidorna i boken, medan jag väntade på att Robin skulle säga något. Jag hörde henne ta ett djupt andetag och jag såg upp på henne igen. Hon var upprörd och det skrämde mig. 
?Du lovade mig att du skulle sluta att skära dig.? Robins röst var behärskad men det syntes tydligt på henne att hon fick behärska sig för att inte skrika åt mig. 
?Jag vet men sorgen över mannade mig.? Svarade jag ärligt. 
Saknaden och sorgen efter min far och min äldre bror Adam, de två enda människorna som hade uppmuntrat mig och fått mig att se glädjen i livet. 
Dom två som omkom i en bill olycka för tre år sedan, när jag, Adam och far skulle åka hem från en av Adams fotbolls matcher. Jag hade vart tretton år då. 
Jag satt själv i baksätet och sov när far körde in i en älg, älgen hade varit ett stort full vuxet djur som var på väg till andra sidan av vägen och älgen märkte inte att bilen kom, älgen var antagligen koncentrerad på något på andra sidan av vägen. Och det hade tagit livet av älgen, Adam och far. Jag valde att skylla på älgen, det var mycket lättare än att skylla på Far. 
Jag vaknade när jag hörde Adam skrika. 
?Akta älgen!? 
Efter det hade allt gått fort och jag slog huvudet i billdörren så hårt att jag tappade medvetandet och vaknade upp på ett sjukhus ett par dagar efter bill olyckan. Jag hade haft en massa nålar i armarna. 
När jag vaknade upp kände jag mig ensammare än någonsin tidigare, jag visste redan att jag redan var den ända överlevande från olyckan. Så när doktorn kom in och bekräftade det jag redan hade fattat. 
Min mor hade aldrig älskat mig, hon älskade bara sig själv, Adam och far. Hon var en perfektionist som bara nöjde sig med perfekta varelser och saker, och jag hade aldrig varit perfekt eller ens normal. 
Hon hade aldrig besökt mig på sjukhuset, hon hade bara tyckt synd om sig själv för att hon skulle få ta hand om sorliga Kim. Mor har tagit hand om mig men inte som en mor, hon har bara gett mig ett ställe att bo på och mat. Jag har aldrig fått kärlek, glädje eller ett hem av henne. 
Jag hatar henne. 

Förlåt för hur allt ser ut, men som sagt jag har använt mig av min mobil. :3

Va kul att du hittat hit. (:
Jag kommer för det mesta art skriva noveller och lägga ut här. Mina kompisar tvingar mig, så det är inte min mening att plåga er med dem. :3
Min dator krånglar, så jag kommer att använda mig av Sven, min mobil, när jag gör inlägg så det kanske blir fel här och där.
Hej då! (: