Jag är så ledsen över att det ät långtråkigt att läsa men ingen tvingar dig... Hanna.

Drömmarna var konstiga, dom vandrade från mina minnen med Robin, till något som påminde om påhittade saker. Men det var en syn som brände fast i mig för alltid. Robin som en ängel, hon bar en lång havsblå klänning utan ärmar, hennes hår var utsläppt men nu var det längre och glansigare, hennes hår räckte i vanliga fall bara ner till brösten men nu var håret ner till svanken och hennes vingar var vitare än snö. Hon var det vackraste som jag någonsin sätt.
När jag vaknade igen så låg jag i min säng, i mitt rum. Rummet hade vita vägar med en svart fondtapet, dom vita vägarna var fulla av affischer av mina favorit band och artister, bland annat Green Day, Tokio Hotel och A Day To Remember fanns med på många av bilderna, jag hade en mellan stor säng utan ben, så det var bara madrassen som låg mot golvet, jag hade fått hjälp med att montera boer benen för fyra år sedan av min far, jag hade trott att det fanns spöken under min säg och för att få bort dom så valde jag att ta bort bannen, jag hade en gitarr i ljust trä i ena hörnet och på golvet låg massa med papper och böcker. Jag låg i sängen och tittade upp på den perfekta vita taket, det fick mig att tänka på Robins vingar, jag skakade på huvudet för att få bort henne ur mitt huvud. Jag skulle ha varit begravts i mina tårar om jag inte mina tårar hade slutat rinna, det kanske berodde på att jag hade vart borta i en annan värld och glömt det helvete som jag lever i, eller så hade mina tårar helt enkelt tagit slut.
?Kim?? Hörde jag någon säga med en mjuk röst, jag ryckte ofriviligt till jag viste vems rösen var men inte vems tonfall det var. Det var min mors röst men hon använde aldrig ett snällt tonfall mot mig. Jag vände mig mot rösten och satt och tittade på henne. Hennes ansikte var förvridet i sorg, och jag kunde inte förstå varför. Hon hade ju inte ens träffat Robin mer än ett par gånger. Jag kände hur ögonen började tåras och hur en första tår rann ner för ena kinden. Jag fattade inget, inte varför det var jag som levde fast att det var jag som inte hade en sådan glad syn på livet, fast det hade Robin, far och Adam haft. Varför var det då jag som levde? Varför var det inte dem med en gladare syn på livet som fick leva?
?Kim?? sade mor igen men nu verkade hon mer orolig. Jag såg på henne och skakade på huvudet som ett halvt svar, tårarna bara rann och rann och ville inte sluta att rinna. Mor tog ett steg in i mitt rum men stannade och tvekade. Hon släppte mig aldrig med blicken. Hon suckade och tog ännu ett steg men även nu stannade hon tvekande. Jag drog mig upp i hörnet av sängen och drog täcken om mig, som om det var en skyddande mur som skilde mig och resten av världen åt. Jag började åter skaka och det fick mor att rycka ofrivilligt till.