skilde henne och min säng åt, hon satt sig ner och började iaktta mig. Jag vet inte hur länge hon iakttog mig, det kändes som en mycket lång tid, men jag är inte direkt kapabel till att beräkna tid just nu, min tid släpade sig fram, tiden var som en snigel fast denna snigel hade ett mycket först stort hus, det var precis så att tiden rörde sig alls.
Efter ett tag så ställde sig mor upp och gav mig en bekymrad blick innan hon försvann ut ur rummet. Men jag ändrade ställning, jag fortsatta att skydda mig mot världen.
Dagarna gick om en dag så kom det ett par människor i polis uniform, men jag brydde mig inte ens om att nicka eller skaka på huvudet som svar på deras frågor. Dom uniform klädda människorna lämnade mig med bistra minner när dem hade förstått att dem inte skulle få ut något från mig. Dagarna gick, jag sov och åt knappt något som mor kom med, och när jag sov drömde jag drömmar som jag ofta vaknade up ur med ett skrik, det var ofta repriser av olyckan på perrongen som hade tagit Robins liv som spelade upp sig, men ibland var det billolyckan som jag drömde om. Tåget, Robin, älgen, far och Albin. Jag grät ofta och jag brydde mig inte om ifall att jag verkade svag, för det var jag. Det är ingen idé att spela nu längre. Det finns inte längre någon att spela teater för. Det brukade vara Robin som jag spelade teater för, gömde mina riktiga känslor för henne. Det var inte så att jag försöker att gömma undan min kärlek till henne eller så, utan det var mer så att jag inte ville att hon skulle se hur sjukt dåligt jag mådde. Jag behövde inte spela stark längre. Och när jag tänkte på min brist på teater i det kommande ?livet´ så skrattade jag till, det skulle aldrig behövas. Ingen skulle bry sig, och jag ör inte en människa som spelar teater för mig själv. Men det som sårade mig mest var att jag förstod att jag inte hade ett liv alls.
Och då tog en plan en början i mitt huvud. Jag skulle inte leva längre. Jag skulle ta mitt eget liv.
Jag ska hoppa framför tåget som går till Stockholm varje vardag klockan 15:47 varje dag. Jag skulle ta livet av mig samma tid som Robin omkom. Jag log mot tanken, jag var antagligen galen, men det skrämde mig inte längre. Jag skrämde inte mig själv.
Jag var inte rädd för att möta döden, inte längre. Jag började att tänka på Harry Potter och det spreds ett leende över mitt annars så röd svullna och fuktiga ansikte. Jag tänkte mig själv som Harry och döden som Voldermort, jag var ?pojken som överlevde? fast jag är ju flicka. Döden hade misslyckas första gången att döda mig i bilolyckan och han var rasande på mig, han dödade alla som jag älskade fast jag hade bara Robin medans Harry hade haft alla på Hogwarts att förlora, och jag gav tillslut efter och ska låta döden ta mig precis som Harry gör i den sista boken fast han gör det för att han inte vill att fler ska dö. Jag gör det för att jag är ensam, men det finns dock en till stor skillnad. Han kommer tillbaka från dem döda för att sedan besegra Voldermort, det kommer inte jag att göra. Jag kommer att dö och aldrig kunna besegra döden. Jag ryckande pannan och somnade in och drömde om mig och Potter.
När jag vaknade näste morgon kände jag mig underligt bra, jag log åt dagens plan och steg upp ur sängen. Men jag greps plötsligt av besluts ångest. Vad skulle jag göra fram till 15:47? Vad skulle jag ha på mig när jag dör? Vad är det för dag idag? Vad ska jag göra åt alla andra människor som forsätter att leva och som följer med döden senare när dom hade levt klart deras liv? Var mitt liv verkligen slut?
Två av frågorna behövde jag knappt ställa till mig själv innan jag besvarade dom.
Vad ska jag ha på mig? Jo, jag ska bära mörka kläder för att ta emot döden på bästa sätt. För jag förknippade mörker med döden.
Var mitt liv verkligen slut? Ja, det slutade när Robins liv slutade.
Jag vart lite yr och svag på benen av att ställa mig upp efter att ha legat i sängen i väldigt länge utan att ta en bensträckare eller ens resa mig upp. Jag suckade och skakade lite på benen innan jag började att yra omkring efter kläder, jag hittade en svart spett bh och ett svart tunt linne det var ett mönster fritt linne, jag hittade ett par svarta jeans och ett par strumpor eller det var ju två stycken strumpor men den var inte menade tillsammans, den ena strumpan är blå och den andra orange. Jag log lite åt mina fötter när jag väll hade fått på mig allt jag hittade i mitt rum sammt ett par gråa boxer troser, över dem saknade mönster.
Jag ställde mig framför spegeln och iakttog mig själv och log lite svagt, allt jag bar var i svart utom mina strumpor som sticker ut lite fint, men på något sätt viste jag min utstyrsel inte var komplett jag iakttog mig själv ett tag innan en idé kom upp i mitt huvud, jag skulle komplettera med något som var sammankopplande med far, Adam och Robin. Jag viste vad jag skulle ha kopplat till far det var ett armband som bestod av en silver platta och två snören, plattan var ca fyra centimeter lång och en centimeter bred och lite böjd för att den skulle passa handledens form bättre, det satt ett snöre vid kanten av kort sidan så att man skulle kunna knyta ihop dem båda delarna så att armbandet satt på platts, på den silvriga plattan var det inristat ? iubit fiica? vilket betyder älskade dotter på rumönska, jag hade fått armbandet när far kom hem från en arbetes resa från Rumänien, jag hade vart elva år då och omedveten om att min far och bror hade ungefär ett år kvar att leva, jag var en sorglös varelse då. Till skillnad från nu. Jag började att rota i en låda och efter en stund hittade jag mitt armband jag hade glömt att det var ett sådant fint verk, silver plattan var kall så när jag la den över handleden för att knytta ihop dom två snörena så ryste jag ofrivilligt till. När väll armbandet var på platts började jag att tänka på vad jag skulle ha för något för Robin och Adam. Jag satt mig ner på min madrass och tänkte lite innan jag flög upp och började att leta efter ett hals band som jag hade sett när jag rotade efter mitt armband, jag hade fåt halsbandet av Adam julen innan han omkom, det var en tunn guldkedja och det hängde ett litet hjärta i guld i kedjan, hjärtat var mindre än min lillnagel, jag drog på mig halsbandet och ställde mig framför spegeln och iakttog mig igen, guldet och silvret var perfekta till min svara klädsel, man lade märke till dem nu. Det var bara något för Robin kvar nu, men jag behövde inte tänka läng innan jag kom ihåg ringarna som vi hade köpt tillsammans för några månader sen i en smyckes affär i Stockholm. När jag väl hade trätt på mig ringen och stod framför spegeln kände jag min nöjd, jag påminde lite om en tjej som var på en begravning och jag var glad över att jag hade kommit på idén med att kombinera min begravnings klädsel med något som kopplade ihop mig med far, Adam och Robin.
Jag slängde en blick på klockan som visade 12:30 och ett nöjt leende spred sig över mitt ansikte det var inte mycket mer än tre timmar kvar av mitt liv. Jag viste inte vad det var för dag idag och det spelade ingen roll heller. Jag spenderade dom två timmar framför lite Harry Potter filmer innan jag började röra på mig, jag tog upp en pappers lapp ur fickan och tänkte skriva ett sista brev till människorna om dom skulle undra varför jag valde att sluta kämpa.

?Hej alla som tar sig tid att läsa detta.
Mitt liv har precis slutat, jag tänker inte leva själv. Och jag har ingen i detta liv att leva med. Och min ända kärlek dog nyss. Jag är en lesbisk tjej som var kär i sin bästa vän och jag kom inte på det förens hon var död. Jag förstår att min förlorade all respekt för mig när jag tog mitt liv vid 15:47 idag och om ni skulle råka ha kvar lite respekt har ni säkert tappat den när jag avslöjade min sexuella läggning.
Nu undrar ni säkert varför jag kallar mig själv när jag har mor kvar i livet. Jo det är enkelt, varken jag eller mor älskar varandra, vi gillar inte ens varandra. Men jag vill att ni ska veta att hon aldrig har slagit mig. Så hon ska inte få någon skuld eller så, det är inte alltid som människor älskar varandra. Man kan inte tvinga fram kärlek heller.
Jag är ensam över allt, jag orkar inte leva och jag är inte tillräckligt stark för att leva mitt liv ensam.
Kim.?

Jag läste igenom mitt avskeds brev några gånger innan jag kände mig nöjd och jag la ifrån mig brevet på köksbordet så att det var det första mor skulle sen när hon kom in i köket. Jag såg på klockan som visade 15:06, jag har alltså 41 minuter kvar av mitt liv. Jag var inte rädd utan bara lite orolig, tänk om det skulle göra ont? Nej, jag skulle antagligen inte märka något. Jag tog ett djupt andetag för att lunga mig. Jag gick ner till hallen och drog på mig ett par gröna convares, och en svart tun vårjacka. Jag gav mig själv en sista koll i spegeln och jag drog upp ärmarna på jackan lite mer så att ringen och armbandet syntes och jag hade inte knäppt jackan så jag behövde inte göra så att halsbandet skulle synas. Jag gav mig själv en sorgset leende innan jag steg ut genom huset en sista gång. Huset som inte hade vart mitt hem sen far och Adam dog. Jag började att gå mot tåg stationen och gav huset en sista blick.
Jag mötte jäktande människor som antagligen var på väg från jobbet eller något annat. Jag såg mig omkring men jag tog inte in några intryck från omgivningen mer än att människorna jäktade från jobbet.
Efter en promenad på en tio minuter/en kvart så var jag framme vid perrongen, jag drog ett djupt andetag och gick upp för trapporna för att komma till perrongen. Jag gav den stora klockan som hängde från tacket en blick och den visade 15:43 alltså hade jag fyra minuter kvar av mitt liv. Jag trodde att det skulle ha vart mer hjärta klappande men egentligen så kom det bara ett lugn som svepte över mig, jag log dystert och suckade.
Jag såg mig omkring och såg Linnéa och hennes gäng stå en bit bort, hennes kille stod och kramade om henne och jag lade märke till att gänget var mycket tystare än vanligt och jag antog att det kan ha något med Robin att göra.
?Tåget till Stockholm anländer om tre minuter.? hördes samma kvinnliga röst som den dagen Robin dog. Jag kände hur en tår rann ner för min kind, jag brydde mig inte om den utan gick och ställde mig vid kanten av perrongen och började att kolla efter tåget som man bara såg en liten mini fläck av, jag började andas fortare och kände hur hjärtat började att slå hårdare i bröstet. Mina tårar började rinna kraftigt men jag tvingade mig att se igenom tårarna och på tåget som kom i en snabb fart, jag tänkte inte utan andades bara. Jag kanske redan var död? Jag skulle bara göra det mer betydande nu.
Jag såg att tåget var ca 200 meter bort och väntade tills det var ca femtio meter bort innan jag hoppade framför tåget, jag slog huvudet hårt i rälsen men jag svimmade inte som Robin gjort jag hörde bara tågets tuta och hur tårarna forsade ner för mina kinder, det var inte för min skull utan för Robins.
Slut.